TITAN, VITALLIUM, krom, kobolt, rostfritt stål och guld är vanliga metaller, som används i kroppen - åtminstone när detta skrivs.

De kunskaper som finns inom industrin att inte blanda metaller, som står i elektrolytisk kontakt med varandra, borde gälla i även i människokroppen. Kirurger, tandläkare och forskare borde ta mer hänsyn till följande:

Om en metall måste sättas in på något ställe i kroppen, måste en annan metall, på något annat ställe i kroppen, tas bort, för att undvika det elektriska fenomen (galvaniskt element), som alltid uppstår mellan olika metaller i en elektrolyt.

Många uppger, att när metallen (titan t.ex.) kom in i kroppen, började de få varierande problem. Många, som söker hjälp inom sjukvården angående metaller i kroppen, blir hånfullt bemötta och klassas som mindre vetande, trots att de vet att tidpunkten för den aktuella sjukdomen överensstämmer med inmonteringen av reservdelen av metall.

En höftledsprotes av titan (kirurgiskt titan) innehåller 90% titan, 6% aluminium och 4% vanadin. Protesen blir då mindre ädel. Kan det vara så, att den harmonierar bättre med amalgam i munnen, eller finns det någon annan orsak till att man inte använder rent titan? Rent titan, utan tillsatser av andra metaller, är relativt ädelt och fungerar dåligt med amalgam, som är relativt oädelt. Man kan blanda metaller med samma elektriska potential i kroppen. Då förutsätts att den elektriska potentialskillnaden är så gott som obefintlig.

Ytterligare kan nämnas, att rostfritt stål, som är betydligt ädlare än kirurgiskt titan, många gånger opereras in, utan att man tänker på, att oädlare material finns närvarande i kroppens elektrolyt. Eftersom metallerna förekommer på olika ställen i den elektrokemiska spänningsserien, kan man anta att elektrisk aktivitet förekommer.